Hallamöllaleden, Christinehofs ekopark, Österlen (Skåne)

  • START: Parkeringen vid Christinehof slott, Österlen, Skåne.
  • LÄNGD: 8.5 km. Kan förlängas genom att exv fortsätta på Backaleden eller Skåneleden.
  • UNDERLAG: Delvis stig men mycket (trevlig) grusväg. Kort bit på asfalterad landsväg.
  • MARKERING: Röda prickar, mest på utsatta stolpar. Bitvis allt för glest mellan markeringarna så se till att ha en bra karta.
  • DATUM: 21 September, 2020.

Det regnar ek- och bokollon på oss när vi börjar vandra genom den lummiga ädellövskogen vid Christinehofs slott denna vackra septembereftermiddag. Vi borde nästan ha haft hjälm eller paraply.

lummig ädellövskog Christinehof

Som för att ytterligare markera att hösten är här flyger en stor flock tranor över oss i en levande V-formation. Söderut. Deras gemytliga läte får mig alltid att le och jag önskar dem lycka till på färden.

tranor på väg söderut

Vi vandrar inom Christinehofs ekopark som har fyra olika vandringar från 2.7 till 12 km (karta). Både Skåneleden (SL 4, Österlenleden) och Backaleden går genom området vilket skvallrar om hur fina vandringsmarker det är här kring Verkeån. Faktum är att Hallamöllaleden går längs båda dessa leder i stor utsträckning.

Ganska snart kommer vi fram till den första av vandringens historiska sevärdheter (om man bortser från slottet). Det är det gamla alunbruket i Andrarum.

Här låg en gång i tiden (1600 – 1700-tal) en av Sveriges största industrier där man bröt alunskiffer och förädlade det till alun (kaliumaluminiumsulfat) i en omständig process.

Alun användes till allt från färgning av tyger och garvning av skinn till gurkinläggningar. Det har till och med ett E-nummer (522) som livsmedelstillsats idag.

Det mest påtagliga vi ser nu är de stora röda slagghögarna som för tankarna till Teletubbies eller Hobbiton. Den historieintresserade kan hitta en hel del att titta på och läsa om på informationsskyltar i området.

alunbruket i andrarum slagghög

Här finns också något jag aldrig sett förut. En minnessten över ett gruvschakt.

minnessten andrarum alunbruk

All denna historia gör oss fikasugna och vi stövlar runt några varv för att hitta den perfekta fikaplatsen. Det ska vara i solen eftersom det är lite kyligt, lä eftersom det är lite blåsigt och djurspillningsfritt eftersom… Ja…

Här vid bruket delar sig leden i en nedre och en övre halva. Vi tar högervarv och kommer snart fram till Verkeån som här rinner ett stycke över ett helt öppet landskap. Det är en stor kontrast mot nedströms där den mest slingrar sig fram i en skogig dalgång.

Några steglitser flyger förbi. En av de fågelarter som jag brukar ge som exempel när folk säger att vi inte har några färgrika fåglar i Sverige.

Steglitser
Steglits (Carduelis carduelis).


Nu blir det action!

Hagen vi ska gå igenom är full av kor. Jag kan knappt räkna dem så många är de. Vi tänker inte så mycket på det . Att vandra genom ko-, får- och till och med hästhagar är ju inget ovanligt i dessa trakter.

En kvinna kommer vandrande mot oss från andra hållet på leden. Plötsligt sätter en av korna fart och springer rakt emot henne. Kvinnan lägger blixtsnabbt benen på ryggen, springer för livet och flyger över stängslet. Jag svär, det var olympisk klass på det hoppet.

Vad var det egentligen som hände?

Vad gör vi nu?

Vi resonerar lite och bestämmer oss för att sakta närma oss korna. Det såg ut att vara en kalv modell större som sprang mot kvinnan och vi misstänker att den mest var nyfiken eller något. Vi är ju dessutom två personer. Vi pratar lugnt och tydligt med korna men tänker att det här kanske är en jäkligt dum ide. Men vi tar oss oskadda förbi.

Vi pratar lite med kvinnan som är fysiskt oskadd men naturligtvis lite omtumlad. Hon överväger om hon ska våga gå in i hagen igen. Hela tiden när vi pratar står en stor klunga kor (mest kalvar) och glor på oss precis på andra sidan stängslet.

nyfikna kalvar
Lite svårt att ta sig igenom grinden… Skulle du våga?

Jag tolkar det som att dessa kossor har blivit lite för vana vid vandrare och att de förmodligen blivit matade av dem. Lärt sig att vandrare betyder mat. Kalvar brukar vara nyfikna men det här var definitivt något nytt.

Kvinnan bestämmer sig för att ta en väg som går runt hagen istället. En påminnelse om att det gäller att ha respekt för såväl vilda som domesticerade djur (speciellt Homo Sapiens).


Min fru säger: ”Jag älskar när det växlar mellan öppet landskap och skog”. Det beskriver i ett nötskal den här vandringen. Efter kohagen kommer man in i en ekhage och sedan ner i ett alträsk och så håller det på.

I en hage lite längre fram ser vi några islandshästar. Deras ägare förklarar att de just ska sammanföra flocken med en annan. Med en respektingivande piska i handen säger han att det brukar gå bra men att man aldrig kan vara säker. Som för att markera det kommer några hästar springande i full galopp från skogen. Gnäggande. Det är fascinerande att se dem springa så snabbt och röra sig så kraftfullt – helt i sitt rätta element.

betande islandshäst Drakamöllan

Det blir mycket rörelse i hagen och mycket hästsnack men det verkar gå bra.

Som om vi inte fått tillräckligt med djurupplevelser på denna vandring bjuds vi på ytterligare en art i nästa hage. Det är två rådjur (get och kid). På insidan av stängslet… Om de så lätt kan hoppa över…. Varför gör inte hästarna det?

rådjur i hage
– Who you looking at?

Vandringen vänder vid Hallamölla vattenfall och kvarn. Det har funnits en vattenmölla här sedan i alla fall slutet av 1400-talet men den nuvarande byggnaden är från 1850-talet.

När vi läser om vattenfallet står att det är Skånes högsta som med sina fem olika forsar utgör ett fall på 23 meter. Men vänta nu… Är det inte Forsakar i Degeberga som är Skånes högsta vattenfall? Det har vi alltid fått lära oss…

Det rör sig naturligtvis om en klassisk definitionsfråga. Båda platserna består av flera stup där vattnet faller rakt ner och så finns det forsar däremellan. Hur definierar man ett vattenfall? Uppenbarligen en fråga utan enkelt svar.

Jag är tack och lov helt ointresserad av vilket som är högst. Det är två vackra platser som var och en har sina kvalitéer. Punkt.

Det var länge sedan det var viktigt för mig att kunna säga att jag varit vid det högsta, lägsta, största, minsta, sydligaste, nordligaste… Det blir alltid en definitionsfråga och många vill ta åt sig äran. Just därför anges sådant ofta felaktigt eller i alla fall på ett sätt som kan ifrågasättas.


På tillbakavägen går vi den norra halvcirkeln av vandringen. Här sjunker den biologiska mångfalden dramatiskt eftersom vi går genom en uppväxt granplantering.

Leden har varit ganska dåligt markerad hela tiden. Det har inte varit något större problem eftersom den gått längs med bättre markerade och väl trampade leder. Men den här biten är lurig. Skåneleden tar av in i skogen till vänster men vi ska fortsätta rakt fram längs vägen och där finns ingen markering. Så se till att ha en bra karta om du ska vandra här. Det är i och för sig ingen katastrof om du råkar ta Skåneleden istället eftersom den går ihop med Hallamöllaleden igen. Det kommer dock fler vägskäl utan markering.

Granplanteringar må vara tråkiga rent artmässigt men det kan vara fantastiskt vackert när solljuset som nu strilar ner genom träden. Det är en speciell och unik atmosfär som nästan känns som när man är inne i en kyrka eller i en katedral där ljuset strömmar in genom ett rosettfönster.

skogen är en kyrka

För mig är naturen religion.

Och så kommer det grankottar flygande från himlen istället för ollon. Hur var det nu med hjälm eller paraply idag?

Vandringen går sedan ner till Verkeån igen och avslutas på samma väg som den började från och med Alunbruket.

magasinet alunbruket andrarum
Magasinet, alunbruket, Andrarum.

Wow vilken vandring!

Dags för dig att ge dig ut på ett liknande äventyr?

Stick direkt eller boka in en dag i kalendern!

Nu! Genast!

Lämna en kommentar