Vandring på Stora Alvaret vid Dröstorp (Öland)

  • START: Parkering i Skarpa Alby.
  • LÄNGD: Ca 9,5 km.
  • UNDERLAG: Grusväg, berghäll och stigar.
  • DATUM: 21 Oktober, 2020.

Det här är en vandringsberättelse från vandring nummer 25 i boken Öland och Blå Jungfrun som jag recenserat här. Den är delvis markerad med Ölandsledens gula skyltar.


Vi vill nästan inte kliva ur bilen och lämna värmen för det blåsiga och regntunga landskapet denna morgon. Det passar mycket väl med den bild jag fick av Stora Alvaret från Johan Theorins deckare ”Skumtimmen” som börjar med att en liten pojke försvinner.

Men äventyrslusten pockar på och vi börjar traska längs en grusväg i vad som känns som Sveriges största enhage (en hage där det växer en alltså, inte en hage för enar).

Vi går till en början längs cykelleden Ölandsleden och undrar hur länge den här flyttbara skylten går att lita på? Speciellt med en massa kossor på ett halvt ton eller mer som frekventerar området.

Ölandsleden skyltning
Kan man lita på en bärbar skylt?

De finns där hela dagen de små liven, nyfiknare ju yngre de är. Vi var på tårna på riktigt när vi satt och fikade i vad som skulle visa sig vara hela flockens färdriktning. Men det gick bra. De passerade bara lugnt förbi oss och vi filosoferade över att de måste ha ett riktigt bra koliv här ute. Strosande fritt över stora arealer. Det är oklart vad de filosoferade över när de såg oss.

Vad tänker en ko på
”Hur vet du att den färg du ser som grön är samma färg som jag ser som grön?”

Naturen har i stort sett stängt för säsongen så här i slutet av oktober men om man tittar ner på marken så myllrar det av spännande blad från olika växter. Kanske tillhör några av dem en av de arter som har sin enda förekomst i Sverige här på alvaret? Jag vet inte, växter är inte min starkaste sida, speciellt inte när de saknar blommor som nu.

Här på alvaret finns också arter som annars bara finns i fjällkedjan. Vi hittde ett område där det såg ut som om någon tältat ovanpå renlav. Vi forskade vidare kring det hemma och kom fram till att det var masklav som annars bara växer i våra fjälltrakter (och på Gotlands alvar).

Masklav (Thamnolia vermicularis)

Som så ofta på Öland blir det snart dags för lite (för-) historisk sightseeing. Vi plockar fram Fornsök (en app från Riksantikvarieämbetet som också finns som hemsida) och kollar in Björnflisan, Alvarets enda runsten.

Man får använda fantasin rätt så mycket för att uppskatta dess storhet. Tänka att här har Jörund rest denna sten för sin broder för kanske tusen år sedan. Om man ska tro det man läser… Runan är dessutom rätt svår att se.

Korna har kanske lärt sig att undvika flyttbara vägskyltar men fornlämningar måste man tydligen hägna in för att de ska få vara i fred.

Björnflisan.

Det historiska äventyret fortsätter i Dröstorps ödeby. Här försökte två familjer skapa ett liv i mitten av 1700-talet men redan i slutet av 1800-talet låg platsen öde. Det vi ser nu är husgrunder och en massa stenmurar. Den här delen av alvaret ska tydligen vara något mera bördig men vilket slit det ska ha varit att försöka överleva här ute.

Dröstorps ödeby
Dröstorps ödeby.

Jag återger lite intelligent vandringskonversation från platsen:

”Jag tror aldrig att jag varit i en ödeby förut.”

”Men en ödeby är ju egentligen bara en by som blivit övergiven.”

”Duh!”

”Var det en harkling eller var det en ko?”

Det är när man vandrar som man kommer till sådana djupa insikter och livsomvälvande aha-upplevelser.

När vi passerat Dröstorpsmossen (som är en sjö) börjar landskapet få oss att tänka på Krugerparken i Sydafrika. Det har varit mer eller mindre samma naturtyp hela dagen men nu när det börjat duggregna vill hjärnan tydligen göra den jämförelsen. Jag förstår att det här landskapet har gett upphov till många legender och myter.

– Är det ett lejon där borta till vänster? Nej det är en se(r-du-inte-)bra. – Stön!

Det måste vara stekhett här på sommaren, ingenting som kan ge skugga. Anna får ett myggbett. I slutet av oktober…

Vi går förbi Ekelunda hasselkarst, ett område med uppsprucken kalksten och hasselbuskar, men det gör sig inte riktigt i avlövat tillstånd. Vi får komma tillbaka när hasseln slagit ut och leta efter hasselsnok.

Efter det börjar letandets tid. Vi söker först efter Tornrör, ett elva meter brett bronsåldersröse, men utan framgång. Kanske beror det på att regnet nu tilltagit och att äventyrs- och upplevelsekontot börjar vara fullt för dagen.

spår yra hönor
Spår efter yra hönor.

Efter det följer Prästgropen och den hittar vi faktiskt till slut när vi väl fattar att vi redan står nere i den. Jag hade blandat ihop djup med bredd och vi letade efter en 2-3 meters bred grop när det i själva verket var en 2-3 meters djup grop. Vi hade funderat på hur prästen enligt legenden hade lyckats gömma hela församlingen i en 2-3 meters bred grop. Det här var mera rimligt…

Dagen avslutas till tonerna av hundratals tranor som samlas för nattvila. Vi ser inte många av dem eftersom den gråa himlen och skymningen gör dem svåra att urskilja.

När vi kommer fram till bilen är vi saliga efter en mycket lyckad och innehållsrik vandring.

Vilken tur att vi trotsade det initiala motståndet i morse!

Så ge dig ut kära medmänniska! Ge dig ut!