Något vi aldrig sett förut…

Jag trodde aldrig att jag skulle sitta och googla på det jag fick göra igår kväll.

Jag brukar säga att man nästan alltid får se något nytt som man aldrig sett förut när man är ute och vandrar.

Det kan vara att myrorna plötsligt fått vårfnatt och myllrar frenetiskt i obegripligt stora massor vid varenda myrstack.

Det kan vara att det plötsligt ligger hundratals små granskott på marken under några granar – som om stormen dragit in och selektivt klippt av vartenda skott.

Eller så är det bara en dag när man ser väldigt mycket av något ovanligt som man annars sällan ser. Som att man plötsligt ser tre kopparödlor vid olika tillfällen på en och samma dag efter att inte ha sett någon på över ett år. Eller så är det större hackspettar eller något annat som bestämt sig för att idag, idag ska vi verkligen peppra dem med observationer och sitter i vartenda träd.

”Jaha, det är Större hackspettsdagen idag.” eller ”Jaha, det är Stora kopparödledagen.”

Större hackspett hona vid bohål
Större hackspett (Dendrocopus major) hona med mat i näbben vid bohål.

Nya upplevelser som dessa gör att man ofta får sätta sig ner på kvällen och googla på vad fasiken det är man sett. (Jag försöker att låta bli att surfa direkt när vi är ute och vandrar. Då är mobilen bara med i yttersta nödfall, som att man inte har en aning om var man är…)

Men jag trodde aldrig att jag skulle sitta och googla på det jag fick göra igår kväll.


Det var inte Havängsdösen…

Vi hade gått från Haväng till Brösarp och tillbaka längs den underbara Backaleden på Österlen i Skåne.

Vi började vid havet med att kolla in Havängsdösen, en stenkammargrav från yngre stenåldern. Där får man låta fantasin hjälpa till för att förundras. Tänk att det var några av våra förfäder för över fem tusen år sedan som faktiskt byggde den här graven. Vilka var de och hur såg deras liv ut? Hur såg de själva ut?

Graven gjordes säkert för någon mycket speciell. Vem var han, hon eller de? Vad trodde de på? Hur mycket jobb var det inte att skapa det här monumentet. Vad hade det betytt i byggarnas liv?

Det känns otroligt att graven har fått vara i fred så länge tack vare att den begravts i sanden. Vilken slump. Att dessa stenar inte forslats bort och använts till annat genom årtusendena. Hur många liknande gravar har det funnits som gått ett annat öde till mötes som nu är borta?

Min fru sa att graven ser ut som en hamburgare. Och hon är ändå historienörden av oss. Dags för fika med andra ord… Men inte borta vid Ravlunda skjutfält för där var det avstängt för dagen pga övning.

Havängsdösen, Brösarp, Österlen
Hamburgare med extra allt?

Det var inte storskrake…

När vi satt och fikade på en alldeles magisk plats, alldeles vid Verkeån, så dök plötsligt den här skönheten upp och började fiska bara några meter ifrån oss.

Storskrake hane Verkeån
Storskrake (Mergus merganser) hane, Verkeån

Storskraken är en stor andfågel som finns i hela landet där den kan fiska efter småfisk i klart vatten, såväl sött som salt. Utanför häckningstid lever storskrakarna ofta i stora flockar och kan då samarbetar vid fisket. De simmar tillsammans längs en linje in mot land, dyker och flaxar med vingarna och driver på så sätt småfisken in mot land där de lättare kan smaska i sig läckerheterna.


Det var inte Öradekaren…

Alldeles i närheten av fikaplatsen stötte vi på Öradekaren som enligt en skylt renoverats från grunden. Om det är renoverat från grunden, vad är det då, tänker jag. Är det inte nybyggt?

Öradekaren, från det danska ordet för öring (örred), Skåne var ju danskt för inte så länge sedan, är en anordning som användes för att fånga havsöring. Man sätter en bräda där öringarna ska hoppa för att ta sig uppströms. Öringarna slår i brädan, tuppar av och fångas sedan upp.

Säg inte att människan inte är uppfinningsrik när hon vill. Anläggningen taxerades enligt uppgift till värdet av ett normalt jordbruk på 1860-talet.

Öradekaren, Haväng, Brösarp, Österlen, Skåne
Brädorna som havsöringarna ska knockas mot är inte på plats…

Det är nu det händer…

Vi hade precis varit inne och tittat på Havängs utemuseum i Lindgrens länga. Det är häftigt att museet kan stå obevakat och olåst hela tiden och få vara i fred – Heja mänskligheten!

Därinne hade vi hört flera höga smällar men det var inget vi direkt tänkte på, de hade ju övning på Ravlunda skjutfält. Att höra smällar och skott från skjutfält är inget ovanligt för oss som bor nära ett annat här i Skåne.

Det var när vi kom ut som det ovanliga inträffade. Vi hör ett svirrande, susande ljud och tittar förundrat upp. Över oss kommer en lång, smal, svävande projektil farande. Eller farande, den svajar liksom och knixar lite konstigt fram och tillbaka på sin färd i luftrummet alldeles ovanför oss.

Tusen tankar hinner fara genom huvudet. Va fan?! (ursäkta språket). Är det en förlupen missil? Vad är det som händer?!

Stumma följer vi dess resa söderut, i riktning mot Stenshuvuds nationalpark. Skjuter de över land?!

Skärrade och lite lätt skakade börjar vi tveksamt röra oss vidare på vår vandring. Det kommer inget stort brak eller någon ljudlig explosion. Vi blir lite lugnare. Skjuter de mot nästa skjutfält? Ligger det något mer längre söderut?

Vi resonerar och spekulerar. Det är nog inget farligt trots allt. Men… Skjuter de så över bebyggelse?

Lite senare får vi se nästan samma sak igen men på lite större avstånd. Den här gången byter missilen bana, svänger och flyger tillbaka igen. Det lugnar oss betydligt. Det är någon slags rundflygning med torped, missil, projektil eller grunka som pågår. Vi kan ju noll om sådant här.

Efter ytterligare någon skjutning eller avlossning eller vad det kan heta så fattar vi också att det flygplan som hela tiden är i luften när den stora svarta tingesten kommer flygande också är inblandat. Oklart hur. Det blir i alla fall aldrig träffat…

Så den kvällen fick jag sätta mig ner och surfa på torpeder, flygande föremål och svenskt luftvärn – utan att bli särskilt mycket klokare. Men definitivt en erfarenhet rikare. Bland annat fick vi en liten glimt av hur det måste kännas i krig när livsfarliga objekt kommer farande i luften.

Missil i luften över ravlunda
Oidentifierat flygande föremål vid röda pilen.

Jag är långt ifrån säker men jag tror att det kan ha handlat om en sån här: MIM-104 Patriot.

Granskotten på marken kan jag däremot berätta om med större säkerhet. Det är ekorrar eller ibland korsnäbbar (en fågel) som på hösten gillar att käka upp de gröna knoppanlagen på grenarna och sedan slänga resten.

Summa summarum: Man vet aldrig vad man kommer att få uppleva när man ger sig ut och vandrar, ofta ser man något man aldrig sett förut… Det är äventyr i ordets rätta bemärkelse.

Så när är det dags för ditt nästa äventyr?

Lämna en kommentar