Ellen Keys led, Omberg, Ödeshög kommun (Östergötland)

  • START: Vi parkerade vid Alvastra klosterruin eftersom det var fullt på berget pga Kristi Himmelsfärd & bra väder. Vi gick sedan en kort bit på Östgötaleden fram till Ellen Keys led.
  • LÄNGD: 6 km officiellt. Liksom Älvarumsleden på Omberg känns den officiella längden för kort.
  • MARKERING: Blå.
  • DATUM: 13 Maj, 2021. Kristi himmelsfärds dag.

Folkvandring på berget

Det är Kristi Himmelsfärd och väderleksrapporten lovar strålande solsken och över tjugo grader i stora delar av landet. Tror ni att det kan vara några andra som begett sig till Omberg? Åkt dit för att njuta av naturen nu när det är personlig lockdown i Östergötland (pga Covid-19) och ingenting annat är i gång? Inte ens knattefotboll?

Ja du… Det är lite som vid ett köpcentrum på mellandagsrean – bara med bättre väder.

När vi var i Stocklycke häromdagen, där Ekoparkscenter ligger, höll man på att skapa en större parkering genom att tippa ut grus över ett jättestort område på åkern. Det området är idag fullt med husbilar…

Vi lämnar trafikkaoset på berget och kör ner till Alvastra klosterruin där vi misstänker att parkeringshetsen är något mindre. Längs vägen, som inte är särskilt bred, står bilar både här och var.

Det är nu man ska vara politiskt korrekt och säga att man tycker att det är bra att folk hittat ut i naturen. Det tycker jag också. Det är fantastiskt vad naturvistelser kan ge mänskligheten. Men det här har blivit för mycket för fort och kanske på fel sätt många gånger (respektlöst och hänsynslöst mot naturen). Nåväl…

Hade vi varit vana Östgötavandrare hade vi naturligtvis inte begett oss till Omberg idag. Det finns hundratals andra mil att vandra här, men nu är vi turister och det här stod i planen.


Ellen Keys led

Ellen Key (1849-1926), som fått ge namn åt den led vi ska vandra idag, var en författarinna, feminist och opinionsbildare som efter ett liv på resande fot i hetluften drog sig tillbaka till den magnifika villan Strand som leden passerar. Här levde hon i 16 år och ägnade dagarna åt att umgås med kända och okända gäster från när och fjärran. Ovisst om hon någonsin tog sig upp på berget längs den väg vi nu ska vandra.

Egentligen startar leden uppe vid Stocklycke men det fina med rundvandringar som är bra markerade åt båda hållen är att man kan börja och sluta var man vill och gå åt det håll man känner för. Vi kommer att gå moturs eller vänstervarv.

Bokträden har precis slagit ut med florstunna, mjuka, alldeles ljusgröna löv som hänger som tunna näsdukar från träden. Det har skett som över en natt nu när temperaturen plötsligt slagit om till över tjugo grader.


Hjässan och ormsnår

Vi ska upp till högsta punkten på Omberg, Hjässan (262.8 möh; 174.7 m över Vättern), så det bär snart i väg i motlut i en rejäl backe.

Landskapet är starkt präglat av inlandsisen och vi går nere i en slukränna, en geologisk formation som annars bara finns i fjällområdet. Slukrännan har uppstått i samband med att inlandsisen smälte för sisådär 11.000 år sedan. Smältvattnet under isen har forsat så kraftigt att det helt enkelt grävt sig ner i underlaget.

slukränna Omberg
Bilden är inte spegelvänt dubblerad… Det ser ut så här.

Det är som sagt folkvandring på berget och vi pustar och svettas tillsammans med andra som också tar sig uppför genom yngre, planterad skog av bok, gran och björk.

Det är inte många gånger i mitt liv som jag ägnat mig så mycket åt ”people watching” och tjuvlyssning på andra under en vandring i skogen. Vi märker att det både är vana och ovana skogsvandrare på stigen.

Vi når till slut Hjässan och kisar mot solljuset ut över de milsvida vidderna som avslöjar sig åt alla håll. Det är inte särskilt vacker utsikt, bara lång.

Vi siktar in oss på skuggan under en ek för en välbehövlig fikapaus och avlöser ett par som intygar att det är en väldigt bra plats att sitta på. Det är som att få bästa bordet på en populär restaurang. Men som oftast är det inte så mycket konkurrens om platserna inomhus eller i skuggan när det går att sitta i solen så vi slipper slåss om platsen.

En familj kommer strosande, uppenbart på jakt efter en picknic plats. Pappa går omkring och stampar i vegetationen.

”Ska vi sitta här i ormsnåret?”, frågar han. Barnen tittar sig villrådigt omkring. ”Mamma gillar inte ormar”, fortsätter pappa. ”Nej, vi får fika när vi kommer hem i stället.”

Vi är alla olika. Jag har full respekt för ormfobi. Jag hade det själv i många år innan jag blev kompis med en majssnok. Men det har tack och lov aldrig hindrat mig från att fika i naturen om tillfälle givits. Det är nästan så att man vill hoppa in och rädda barnen från att missa den upplevelsen och slippa vara rädda för ormar i en folkfylld skog i Sverige.

Marken här uppe på berget har tydliga spår av vildsvins bökande. Vi ser en bortslängd halväten smörgås på marken och undrar hur det kan komma sig att det varit många grisar just här. Även vildsvin tröttnar väl på att käka samma gamla föda och vill prova något nytt. Snabbmat från en annan kultur…

På väg nerför Hjässan får vi syn på en sorgmantel, en stor dagfjäril. Den sitter ovanligt länge och exponerar sina vingar, trots att det går massor av folk runtomkring. Så allt ”wildlife” håller sig inte borta ens en sådan här dag.

sorgmantel dagfjäril
Sorgmanteln är en av få dagfjärilar som övervintrar som vuxen fjäril. Den här har just vaknat ur sin vinterdvala.

Vi inser att vi varit och vandrat uppe på ännu en av Ombergs tre kända fornborgar (se Älvarumsleden) tack vare en informationsskylt som sitter vid det som troligen varit en ingång till borgen.


Skogsslingan – Träd och buskar

Vid Hjässatorget bestämmer vi oss för att utöka vandringen genom att lägga till den gula leden ”Skogsslingan – Träd och buskar” på 1,8 km.

Det är en behaglig tur som börjar i en högstammig barrskog på plant och slätt underlag. Alla människor är som bortblåsta och vi njuter en stunds behagligt lugn. Snart dyker den första informationsskylten upp med lite information om naverlönnen som vi ser växa här. Längs hela rundan finns många sådana skyltar (ett förtital) med information om både exotiska och inhemska träd och buskar.

Det är lite komiskt att läsa om vissa träd som bara är en enda bred stam i ögonhöjd och så långt du kan se. De barr, löv eller grenar som oftast behövs för att göra en artbestämning behöver man stege eller en skylift för att komma upp till. Efter ett tag fattar vi också att det träd eller den buske vi kan läsa om är markerad med gult (sprayfärg eller gul snitsel). De kan nämligen växa ganska långt från skylten eller tillsammans med en massa andra buskar och träd.

Vi gör en liten avstickare till Ombergs högsta träd (ibland beskrivet som Sveriges högsta träd). Det är inte ett svenskt trädslag utan en 150 år gammal kustgran (Abies grandis) på över 49 meter.




Värmeslag och slåtteräng

Vi kommer tillbaka till Hjässatorget och nu gassar solen så illa att jag får tillfälligt värmeslag. Bara att bita i det sura äpplet och göra om byxorna till kortbyxor – trots risk för skrapsår och fästingar – och öka på vätskeintaget ännu mer. Jag funkar inte bra i värme.

Sista biten in mot Stocklycke går i stora drag på samma led som Älvarumsleden som vi gick häromdagen. Vi spejar efter salamandrar i Mörkahåldammen, här ska finnas både större och mindre vattensalamander, men utan resultat.

I Stocklycke går leden vidare genom en stor slåtteräng där det dräller av gullvivor och vitsippor under blommande fågelbär och hassel. Lite längre fram i sommar kommer här att krylla av häftiga blommor som är beroende av att marken sköts som en gammal slåtteräng och slås med lie som man gör här.

Vi kommer ner till Stocklycke hamn som användes fram till 1950-talet för att frakta ut timmer från Omberg. Nu står här flera husbilar och grillning pågår av några vandrare vid en anlagd grillplats.

gullviva omberg
Gullviva (Primula veris).

Bokskogens naturreservat och villa Strand

Landskapet ändrar karaktär ytterligare en gång och vi vandrar i Bokskogens naturreservat. Här har boken ett av sina nordligaste fästen i landet. Det är en häftig natur med klippbranter och stup ner mot Vättern och bok och tall längs den steniga och delvis branta leden. Här finns stora klippblock och några riktigt grova, gamla bokar. Det är jättehäftigt, finaste biten på hela vandringen.

Några ungdomar har klättrat ner till vattnet, kanske för att komma åt en av Ombergs många grottor som bara kan nås från vattnet.

Vi närmar oss slutligen Ellen Keys hus Strand och ser några skyltar uppsatta på träden med Ellen Key relaterade citat. Tyvärr är huset stängt för visning pga Corona pandemin men man får gå ner och titta på huset och besöka dess trädgård. Vi bestämmer oss för att nöja oss med vyn här uppifrån från en bänk vid leden. Det har varit nog med backar för oss på ett tag.

Vi tar en sista kopp kaffe och konstaterar att även denna vandring på Omberg var en ganska krävande tur, speciellt i denna plötsliga vårvärme.

Några kvinnor går förbi och tittar på sina mobiler.

”Sex kilometer på sex timmar! Det kan inte vara möjligt! Det måste vara något fel!”

Ja, vi kan nog hålla med om det. Leden är förmodligen längre än sex kilometer och med så mycket att titta på och uppleva är det inget vi sprang igenom på en kafferast direkt.

Nej, det blev många kafferaster och mycket tittande!

Lämna en kommentar