Älvarumsleden, Omberg, Ödeshög kommun (Östergötland)

  • START: Parkeringen i Stocklycke på Omberg.
  • LÄNGD: 7.5 km officiellt. Det är möjligen fågelvägen på kartan. Vi gjorde flera avstickare men hamnade på 12.5 km.
  • MARKERING: Grön.
  • UNDERLAG: Skogsstig, lerig och blöt på sina ställen; Stenig brant; Skogsväg; Spångar.
  • DATUM: 11 Maj, 2021.

Det är inte helt lätt att orientera sig och hitta Älvarumsleden (eller någon annan Ombergsled) från parkeringen i Stocklycke. Vi får ta kartan till hjälp direkt. Jag hade förväntat mig stora tydliga skyltar vid huvudparkeringen i en så välbesökt statligt ägd Ekopark. Nåväl…

Mellan husen vid vandrarhemmet hittar vi den här anrika (antika ?) skyltningen.

Skyltning Omberg Stocklycke

Vi får snart ta fram kartan igen när vi ska välja riktning på denna rundvandring. Ombergs dramatiska sluttningar ner mot Vättern drar så vi väljer att gå medurs eller högervarv först.

Det är mitten av Maj och bokträden har precis börjat veckla ut sina blad i trädkronorna över oss. Vi tar oss till en början fram med bara några meter i taget eftersom vi måste stanna och kolla in alla blommor längs stigen. Vitsippor, blåsippor, gulsippor, gullvivor, lungört, skogsbingel… Det bara matar på… Så svältfödda är vi på blomstrande prakt efter den monokroma eller i alla fall betydligt färgfattigare vintern.


Slukrännor och exotiska träd

Föga förvånande med tanke på att vi är på ett berg så bär det snart i väg uppför. Vi går nere i botten av en slukränna, en geologisk formation som annars bara finns i fjällområdet. Slukrännan har uppstått i samband med att inlandsisen smälte för sisådär 11.000 år sedan. Smältvattnet under isen har forsat så kraftigt att det helt enkelt grävt sig ner i underlaget.

Jag tycker plötsligt att de stora granarna som vi passerar ser annorlunda ut. Barken är uppsprucken i ett annat mönster än jag är van vid. Kan det vara den bördiga, kalkrika jorden som gör det? Men så vaknar trädkunskaperna i mig till liv. Det är inte vanliga svenska granar. Det har ju legat en skogsskola här på Omberg (1859-1934) och de planterade alla möjliga exotiska trädslag både här och var. Det här tror jag är Douglasgran (latin Pseudotsuga menziesii).


Oxbåset

Vi stöter på en skylt där det står: ”Oxbåset 0.5”. En snabb titt i kartfoldern avslöjar att det är ”en sevärd bergsbrant som stupar nästan lodrätt ner i Vättern”.

Själva sinnebilden av Omberg på Vätternsidan. Klart vi måste dit!

Vi slirar oss ner för en stig som blivit till en bäck av den senaste tidens myckna regnande. En ilsket gul skylt varnar för stup. Vi tar oss försiktigt fram i bergklättringsmode. Hisnande rysningar far genom kroppen. Vad ska vi komma fram till? Hur brant är det? Hur nära kommer vi kanten innan vi upptäcker stupet?

Pretty close! Ska det visa sig. Inte så att det är farligt om man tar det försiktigt men ändå. Det svindlar.

Vi tar första fikarasten och blickar ut över Vättern och klippbranten bredvid oss mellan träden som växer i branten. Tänk att det finns så mycket växtkraft i världen att några individer prompt måste gro på minsta språng i klippväggen. Ge naturen chansen och hon kommer att ta den.

Oxbåset Omberg Älvarumsleden

En fågel simmar i vattnet rakt nedanför oss. Pulsen höjs, vad sjutton är det för något? En raritet?! Men så inser jag att det är en småskrake, en hane. Jag har bara inte sett en sådan från ovan förut. Det är inte så de brukar avbildas i fågelböckerna.


Ramslök och gamla ekar

Vi tar oss tillbaka till Älvarumsleden och njuter av en lättvandrad sträcka genom mera produktionsinriktad barrskog. Det är öppet och förmodligen gallrat men här på Omberg vill Sveaskog hålla skogen vacker för ”det rörliga friluftslivet” så eventuella avverkningsrester är bortforslade. Vad finns det för andra sorters friluftsliv än det rörliga? Det stillasittande?

Jag känner doften av vitlök och inser att delar av markens grönska övergått till blad av ramslök (latin Allium ursinum). De blommar inte riktigt än så vi missar tyvärr upplevelsen av att se mängder av vita blommor mellan granarna. Ramslök har blivit populärt på sistone som en av många svenska örter som går att använda till matlagning. Här på Omberg får de däremot inte plockas inom naturreservaten.   

Vandringen fortsätter längs med höjdkurvorna i sluttningen ner mot Vättern. Skogen blir mer och mer varierad, naturskogsartad. Så här i mera oländig terräng har den fått vara ifred från skogsbruk och utvecklats fritt. Lågor (döda träd som ligger på marken), högstubbar och annan död ved och många olika trädslag i varierande ålder är mumma för mängder av mera krävande arter.

I naturen är det stökiga och fula(?) det fina.

Plötsligt får vi se en enorm gammal ek som får oss att utbrista: Wow! Den första är alltid lite mera speciell men vi får se ett antal sådana bjässar lite längre fram. Omberg stoltserar med hela 400 gamla ekar.


Hur illa kan det vara?

Vi möter ett sällskap på fem, sex personer som kommer från andra hållet på leden. En av de äldre kvinnorna frågar med uppspärrade ögon om vi gått här förut och vi kan se att vandringen varit en strapats för henne. Jag tolkar det som: Vet ni vad som väntar eller ska vi varna er på riktigt? Vi hänvisar till våra stavar som är till stor hjälp vid klättring och när det gäller att hålla balansen.

Men tankarna börjar fara genom huvudet. Hur illa kan det vara? Ska vi bli tvungna att vända? Jag ser framför mig en stig på kanten av ett stup där ett enda felsteg betyder ett svanhopp ner i Vättern eller något ännu värre.

Visst blir det lite klättring nerför ett brant stenigt parti lite längre fram men det känns aldrig farligt så länge vi tar det lugnt. Visst är det brant och jobbigt och definitivt inte någon söndagspromenad i lågskor för någon med dåliga knän men som sagt, inte farligt om man bara tar det försiktigt.

Brant klättring Omberg
Ett av de tuffaste partierna på Älvarumsleden, Omberg.

På vissa ställen är det riktigt blött och kletigt. Vi kan se vatten rinna nerför klipporna på berget och hör en underjordisk bäck.


Älvarums udde och Storpissans naturreservat

Vi kommer fram till vindskyddet vid Älvarums udde och befinner oss då bara fem, tio meter över Vättern. Någon har fäst ett rep i ett träd så att man kan klättra ner – eller upp om man kommer vattenvägen. Det är dock alldeles för kallt för ett dopp idag, i alla fall för oss badkrukor.

Fram till Storpissans naturreservat blir det för första gången lite av en tristare transportsträcka längs en skogsväg, men nästa stopp lockar och driver på stegen.

Det är bäcken Storpissans utlopp i Vättern. Jag har läst om det och föreställer mig ett kraftigt vattenfall ut över en brant Ombergsklippa men… Ja, vad kan vi säga? Vi blev inte direkt imponerade. Det är mest en ganska vanlig bäck i en sluttning som avslutas med en rännil ut över kanten.  

Storpissans utlopp i Vättern

Man kan se att bäckens botten är alldeles ljus av all kalk som avsatts i vattnet på grus och sten. Det ser man i all fall inte överallt.

Vi fortsätter färden in i Storpissans naturreservat som är en häftig barrdominerad naturskog som inte varit påverkad av människan på många generationer. Det är stökigt och artrikt. Stora, imponerande flerhundraåriga granar klädda med olika tickor.


Fornborgen Borggården

Efter Storpissans naturreservat vänder vandringen söderut tillbaka mot Stocklycke och blir ganska tråkig en bit där vi går svagt uppför på en bred, rak grusväg. Ska det vara så här hela vägen hem, tänker vi, då är det bättre att gå samma väg tillbaka längs Vättern i stället.

Men så viker leden av och går över på en stig. Visserligen blir det mycket raksträcka framöver men det är på fin stig genom en varierande skog med bland annat imponerande gamla grova granar som försvinner in i himlen när man tittar uppför stammen. 

En skylt pekar mot Borggården (0,2) som enligt informationsbroschyren är den bäst bevarade av de tre fornborgar som man hittat på Omberg. Självklart måste den ses!

Jag minns första gången vi klättrade upp till en fornborg i Sverige. Det var på Hobyleden i Blekinge som vi snubblade över en skylt som sade att det skulle finnas en fornborg uppe på ett litet men högt berg. Fulla av förväntan tog vi oss uppför den lättförsvarade passagen till toppen av berget. Vad skulle vi få se? Bilder av olika borgar och fästningar for genom huvudet. Hur skulle denna se ut? Robin Hood stil? Korsriddarinspirerad? Disney?

Men väl uppe fick vi leta. Vi letade och letade men det enda människopåverkade vi kunde hitta var resterna av några rasade murar mot stupen.

Så är det även på/i Borggården på Omberg. Man måste nästan veta att det funnits en fornborg för att se tecknen. Några raserade murar här och var, mest vid den gamla ingången, är allt vi ser. Tänk vad häftigt det hade varit att kunna resa tillbaka i tiden och se hur det såg ut då, med alla träkonstruktioner som försvunnit, all sten som inte fallit bort och så människorna som levde här.

Borggården fornborg Omberg
Fornborgen Borggården, den bäst bevarade delen.

Det är ändå en härlig plats med fin utsikt över skogen nedanför i allsköns gröna nyanser. Här förstår jag att man kunde känna sig förhållandevis trygg och speciell och ha kontroll över omgivningen. Det intrycket förstärks när vi får uppleva borgen nerifrån igen på vår fortsatta vandring. Som potentiella anfallare nedanför berget.


Mörkahålkärret naturreservat

Vandringen går vidare genom Mörkahålkärrets naturreservat. Här får vi gå på långa spångar i ett väldigt blött och fuktigt område. Först genom ett kalkkärr, sedan en sumpskog och slutligen längs en damm. Det är lite för tidigt på året än för att få se den mångfald av orkidéer och andra blommor som växer här.

Nu ser kärret mest ut som en norrländsk myr. Men det är häftigt att kunna gå torrskodd utan problem i en så här blöt och annorlunda miljö.

Vi kommer till slut tillbaka till parkeringen vid Stocklycke. Lyckliga och välbehållna . Fullkomligt fullproppade med intryck och upplevelser från en fantastisk vandring på Omberg!

Har du vandrat Älvarumsleden på Omberg? Hur lång fick du den till att vara?


Lämna en kommentar