Vandra i fjällen för nybörjare – våra första erfarenheter

Att driva en vandringsblogg i Sverige utan att ha erfarenhet av den svenska fjällvärlden är nästan lika dumt som att driva en matblogg utan smaksinne.

Så när Coronapandemin slog till under 2020 så bestämde vi oss för att det var dags att vidga våra vyer.

Jag har visserligen vandrat i fjällen en gång tidigare. Det var en dagstur på Kungsleden i Kvikkjokk upp på kalfjället men det var för över hundra år sedan. Minst. Det enda jag kommer ihåg är fantastiska vyer och den mäktiga känslan av att titta ut mot Sarek nationalpark. Detta enorma område av väglöst land med obarmhärtig men andlöst vacker terräng.

Jag har också pluggat i Umeå vilket visserligen är Norrland men… Mycket kan sägas om den staden men särskilt mycket fjäll finns det inte.

Min fru som är nollåtta och har bott i Skåne i nästan hela sitt liv har ett ännu blankare fjällvandrings CV. Hon kan möjligen sätta upp någon vandring i Dolomiterna efter sin tid i Italien på listan.


Snälla fjäll

Med så mager erfarenhet insåg vi att det var bäst att börja försiktigt. Snälla fjäll och kortast möjliga resväg från Skåne. Det fick bli norra Dalarna med bas på Pernilla Wiberg hotell i Idre.

Som guide använde vi boken: Norra Dalarna Vandringsturer och Utflykter av Jonas Gardsiö. Jag har recenserat den här.

Det här är våra mest slående intryck och bestående minnen från våra första försök som fjällvandrare under tio dagar i augusti 2020.


Uppför, uppför, uppför… Nerför, nerför, nerför…

Fjällvandring är vandring i bergsmiljö. Det är kuperat per definition. Det visste vi. Men vi var inte förberedda på hur lääänge det är kuperat.

Hemma i Skåne och i stora delar av Sverige utanför fjällkedjan finns det också backar men de tar för det mesta slut efter ett tag. Man kommer uppför backen och sedan blir det slätt – ett tag i alla fall – om man inte gett sig på någon känd helvetesvandring.

På vår första tur i Idre som gick upp på fjället Städjan var det lutning i varierande grad från första till sista steget. Det kändes som att det alltid var motlut eller medlut. Vi fick till och med fika i en sluttning (stackars oss).

Det är jobbigt! Jättejobbigt!

Nu var ju detta en toppbestigningstur – det finns naturligtvis planare passager även i fjällen men… Du är härmed varnad! Ett tips är att gå med vandringsstavar. Vi tyckte att det var till stor hjälp både uppför och nerför, för att hålla balansen och få lite draghjälp.

Uppför i fjällen

Maximalt slingringstillägg – blicken på marken

Som om lutningen inte vore jobbig nog är terrängen i sig också krävande. Det är ju vildmark så här får man gå över och runt stockar och sten, trädrötter och håligheter. Vi gick sällan längs en rak linje utan vi slingrade oss fram längs en slalombana. Det gör att tiden för en sträcka mer liknar den för storslalom än störtlopp.

Det är jättebra för kroppen att gå så här i terräng (så länge man inte skadar sig). Man får använda många muskler på ett dynamiskt sätt, men det är också väldigt jobbigt.

Eftersom man hela tiden måste ha koll på marken framför sig så kan man inte gå på strövtåg på samma sätt som vi är vana vid. Vi brukar spana av omgivningarna och titta mycket på naturen när vi går men här måste blicken mest vara riktad mot marken. Vill man titta på naturen får man stanna – vilket man gärna gör, inte minst för att pusta ut.

Vi gick även på en lättvandrad tallhed och på planare partier på kalfjället där man kunde gå lite mer normalt så det finns naturligtvis varierande svårighetsgrad även i fjällen.

Fjällterräng
Ser lättare ut än det faktiskt var…

Renar

Den första renen såg vi redan på väg in mot hotellet. Det är jättekul och exotiskt för oss sörlänningar att se dessa djur lite här och var under våra vandringar. Det bidrar till känslan av att vi inte är på hemmaplan längre utan att det här är något helt annat.

renar på vägen framför älg
renar på altanen
renar i fjällen

Extrema väderomslag och temperaturskillnader

Alla som läst på om fjällvandring vet att det kan bli tvära kast i väder, vind och temperatur. Men det är en sak att veta något i teorin och något helt annat att verkligen förstå det på djupet. För det måste man kanske uppleva det på egen hand. Men ta för guds skull detta på allvar och var förberedd!

Utgå inte ifrån att de erfarenheter du har från lågland säger någonting om hur det kan vara i fjällen.

När vi började vår vandring upp på Städjan var det ca 25 grader i skuggan och vi svettades floder när vi kämpade oss upp genom skogen. Sedan nådde vi trädgränsen och då började vinden komma på allvar. Det blev snabbt betydligt kallare. Till en början var det skönt med lite svalka men allt eftersom vi närmade oss toppen blåste det mer och mer.

Till slut var det så illa att det inte kändes säkert att fortsätta vandra. Sista biten var ganska brant och stenig så vi bestämde oss för att vända (vilket grämde mig resten av kvällen, vi skulle ju prova på toppbestigning).

Jag tog på mig de yttersta lagren av kläder för sent och hann bli nedkyld. Hade det inte varit så att vi återigen kom ner i lä i skogen och värmen hade jag fått en miserabel dag och frusit rejält. Nu fanns ju räddningen där och vi svettades snart igen och tog av benen på byxorna till kortbyxor.

Jag har ingen aning om hur stor temperaturskillnaden var den här dagen men jag gick från att svettas i kortbyxor och T-shirt till att frysa med långärmat, långa ben, buff, mössa och vindjacka. Och detta var en dag med ganska bra väder i augusti utan nederbörd.


Vidunderliga vyer och vackra landskap

Det är verkligen vackert i fjällen. Storslaget. Milsvid utsikt över berg och dalar, skog, vatten och mycket himmel. Orkar man gå upp på en topp kan man dessutom få 360 graders utsikt. Det är mäktigt.

Vi sade flera gånger: Kan det se ut så här i Sverige? Det hade vi ingen aaaning om. Ofta stannade vi bara och sa: Wow!

För oss är det också landskap i en helt annan färgskala än vad vi är vana vid. Ljungens lila, blåbärsrisets orange, bruna och gröna och så framför allt klipporna med olika nästan självlysande lavar som gör att de ser ut som allt annat än gråsten. Jag är säker på att dessa färger också ändrar sig under årets gång. Det är vackert!

Utsikt i fjällen

Unik, ofta orörd natur

Alla våra vandringar gick i skyddad natur. Det är ofta så i fjällen. Inte mindre än 90% av Sveriges nationalparkers yta finns i fjällkedjan och här kryllar av stora och små naturreservat.

Vi fick se gamla, knubbiga ”silverfuror”, hela tallar, som fortfarande står upp trots att de varit döda i kanske hundratals år och skabbiga, smala granar med massor av hänglavar. Något helt annat än modern produktionsskog.

Mil efter mil utan ett spår av mänsklig aktivitet. Om man inte vet vad man ska leta efter eller springer på någon liten bostad som används vid myrslåtter eller som fäbod.   

Vår vandring till Njupeskärs vattenfall i Fulufjällets nationalpark var nästan löjligt vacker med sin trolska natur. Själva fallet i sig har aldrig riktigt fångat mig men rasbranterna, blockfälten och den frodiga och artrika granskogen längs älven gjorde detta till resans vackraste och häftigaste vandring. Trots att det vimlade av folk och att parkeringen var nästan full.

vriden tall låga
Den har varit med ett tag…

Närvaro av de stora rovdjuren

När jag skriver detta har Skåne fått sitt första vargrevir på över 100 år men det är än så länge uppe i norr som alla fyra av Sveriges stora rovdjursarter bor.

Det är en häftig känsla att veta att här finns björn, varg, lodjur och järv. Chansen att faktiskt stöta på någon av dem är ytterst liten vilken kan lugna den som är lite rädd. Men man kan hitta spår…

Själv blev jag eld och lågor när jag fick se den här högen i skogen:

björnspillning spillning björn
Björnspillning

Och några dagar senare den här:

vargspillning spillning varg
Vargspillning

Jag hade just googlat hur man känner igen vargspillning och läst att det ser ut som hundbajs fyllt med massor av hår. Att vi skulle ha turen att få se både björn- och vargspillning hade jag aldrig trott.

Jag är säkert jättekonstig men de här upplevelserna är några av mina största minnen från vår resa.


Mygg – närvaro av de små blodsugarna

Vi hade extrem tur och lyckades pricka en period och/eller ett år när det inte var så många insekter i omlopp. Men en dag hade vi hittat en plats där de attackerade på bred front. Det var så illa att det bara var att vända och gå hem. Det hjälpte med mygghatt och myggmedel men det var ändå fullständigt olidligt.

Eftersom min fru är allergisk mot myggbett (får stora bulor) är detta en av de stora reservationerna för oss när det gäller fjällen.

Har man otur så är olika sorters blodsugare aktiva samtidigt, inte bara mygg utan även knott och bromsar.  Jag har upplevt det en gång, när jag gjorde exjobb i granlandet i Norrbotten. Enda gången i mitt liv som jag druckit saft genom myggnätet på mygghatten och gått med handskar i Sverige i juli.


Vildmarkskänslan svårfunnen

Det är på gott och ont men det har blivit svårare att få vara ensam i naturen. Den riktiga vildmarkskänslan var frånvarande under många dagar. Det kändes mer som en helg med vackert väder i ett strövområde nära storstan. Fulla parkeringar och grupper av människor vart man än såg.

Men det finns hur mycket mark som helst att utforska i fjällen och vissa dagar såg vi inte en kotte (förutom på träden). Det gäller bara att undvika välkända platser om man vill vara själv.

Jag antar att detta är något väldigt nytt för erfarna fjällvandrare. Jag tycker att det tar udden av naturupplevelsen. Det är dessutom lätt att gå in i tävlingsmode och i prestationsjämförelser med andra. Något jag inte vill hamna i när det gäller vandring.

Samtidigt är det en trygghet om något skulle hända.


Slutord

Så, blev vi sålda på fjällvandring? Nja, inte helt. Det är fantastiska landskap och unik natur men det är också väldigt krävande vandring.

För oss som är vana vid artrikedomen och variationen av biotoper i Skåne blir det också – jag är rädd för att säga det men – lite enformigt i längden.

Personligen trivs jag alltid bäst i skogsmiljö vilket återigen bekräftades på denna resa där favoritvandringarna var de som gick inne i skogen.

När jag var yngre hade jag garanterat dragits till en veckolång vandring in i vildmarken i Sarek men vi har redan samlat på oss de strapatsäventyr vi behöver. Man blir bekväm med åren. Jag trodde aldrig det skulle hända mig men nu är jag där.