Sista vandringen med tält?

Så kom den då slutligen den dagen.

Dagen vi aldrig trodde skulle komma. Inte för oss. Sådant händer bara andra…

Men nu har den kommit, dagen då vi blivit för bekväma (läs: gamla) för att sova ute i tält.

Vi borde kanske ha förstått det redan när vi packade och förberedde oss för vår tältning. Det tog emot. Vi ville inte riktigt. Vad fan skulle vi ut och ligga i tält för?

Men tanken på hur underbart vi brukade tycka ett det var drev oss vidare. Vi måste ju prova igen, det var rätt länge sedan sist.

Tack och lov hade vi vår gamla packlista för tältning kvar och alla saker vi behövde, bra grejor. Det var bara att följa listan.

Men herregud vad mycket prylar vi måste ha med!

Orkar vi verkligen bära allt det här?

Hur ska vi få plats med allting i ryggsäckarna? Det kan inte vara möjligt! Men det har ju gått en gång i tiden. Hur var det nu? Tyngst närmast ryggen och högt upp… men det går ju inte om de här stora liggunderlagen ska få plats…

Efter en evighet lyckades vi få ner grejorna och vi orkade bära ryggsäckarna. Det skulle nog gå.

Vi pratade om att det nog var dags att skaffa lättare ryggsäckar om vi skulle fortsätta med det här. De stora ryggsäckar vi har är från början av nittiotalet och väger över 3 kilo i sig. Det finns betydligt lättare bra grejor idag.


Frihetskänslan när vi lämnade bilen och började vandra var obetalbar. Den går inte att återskapa under en dagsvandring.

Man kopplar bort allt som finns bortanför här och nu. Allt du har, allt du är och allt du gör finns här och nu. Närvaron och känslan av att vara levande blir total.

Vi kände oss lyckliga.

Vi kom snart in i det meditativa i att bara gå. Det förstärktes av att vi vandrade med stavar. Vi har upptäckt att vi inte får lika ont i axlar och nacke när vi bär tungt om vi använder stavar.

Det blev inte mycket till strövtåg och upptäcktsfärd med de tunga ryggsäckarna på. Vi såg mest marken framför oss och så några enstaka ögonkast åt sidorna. Man fokuserar mest på att ta sig framåt.

Pauserna var desto underbarare. Det blir verkligen att pusta ut och njuta efter en ansträngning.

utmattad av tältning
Trött noshörning. Finns inte vilt förekommande i Sverige.

Min fru rev upp ett sår i huden på armen av ett spänne på ryggsäcken av metall. Det var första och tack och lov enda blodvitet. Att vandra med tung packning är verkligen lite mera hardcore.

Vi fortsatte trots det i vårt lyckorus. Jag började spekulera i hur det skulle vara att sova under bar himmel istället för i tält. Det kanske vore någonting för oss? Förmodligen var det mitt undermedvetna som började minnas den lätt klaustrofobiska känsla jag kan uppleva när jag ligger i ett litet tält.

Framemot kvällen började vi leta efter en tältplats. Vi hade vandrat och tältat här tidigare men vår gamla tältplats verkade inte så bra längre. För mycket vegetation och svårt att hitta en tillräckligt jämn yta.

Vi fortsatte att leta. Helst ganska nära vattnet, gärna med en känsla av ostördhet och så jämn mark. Det blev som vanligt en kompromiss med något som fick duga.

Konstigt nog var det inte så speciellt att göra upp eld längre som jag brukade tycka. Det var mest bökigt. Jag rev upp händerna när jag bar stenar till eldstaden. Jag hade rationaliserat bort handskarna när vi packade.

Det var svårt att dela grenar och kvistar till mindre bitar som skulle passa till elden. Förr var jag obarmhärtig mot mina fötter och knän när jag bröt kvistar mot underbenet och stampade av grenar lutade mot en sten. Numera tänkte jag att det var för stor risk att skada sig.

Vi grillade korv över öppen eld och det var ju lite härligt men av någon underlig anledning var det mer irriterande än tidigare när röken vände riktning och gav oss svidande ögon. Javisst ja, vi kommer att stinka av rök i morgon. Nåja, vi har ju tvättmaskin.

bamsekorv över öppen eld

Sedan kom det riktigt jävliga. Att sova i tält.

Jag har inte sovit bra i det där tältet de senaste gångerna vi varit ute men den här gången hade även min fru svårt att somna.

Vi har ett Hilleberg NALLO 2 fyrsäsongstält. Det är lätt och proffsigt. Ska klara hårt fjällväder. Men det kallas också tunneltält och det ska gudarna veta att det är.

Vi ligger som i en liten kokong. Jag känner mig instängd. Oskyddad. Man ligger ganska låst och ser inte vad som händer utanför.

Det är i ärlighetens namn inte särskilt bekvämt att ligga direkt på marken trots bra liggunderlag. Vi har investerat i självuppblåsbara isolerade liggunderlag. De väger lite mer än de gamla klassiska plastskum historierna men komforten och framför allt värmen är mycket bättre. Man känner ingen kyla från marken. Men det räckte inte.

Nu hade vi svårt att hitta en skön sovställning. Jag ville upp från marken och ha en mjuk madrass. En riktig kudde istället för min improviserade av kläder.

Jag ville hem till min egen säng! Eller en vanlig säng i alla fall, vilken som helst.

Jag låg och lyssnade efter ljud. Vinden fick tältduken att prassla.

En nattskärra började sjunga med sitt svirrande, spinnande läte. Det är en nattaktiv fågel som man aldrig ser eller hör annat än om man är ute i skogen så här mitt i natten.

Jag minns första gången jag hörde en nattskärra. Det var på en sådan här tältning. Som gammal fågelskådare blev jag eld och lågor och tog mig genast ut från tältet för att eventuellt kunna se den – åtminstone dess siluett mot himlen om den flög iväg.

Men nu var det ingen nyhet längre Jag har hört nattskärror många gånger, så jag orkade inte släpa mig ut ur tältet för att spana efter den.

Klockan två på natten gick jag ut och kissade. Lyste med ficklampan i mörkret. Släckte den. Försökte ta tillvara den unika upplevelsen av att vara mitt i skogen, mitt i natten.

Var det så jäkla speciellt egentligen? Mest kallt och ruggigt. Jag går in och lägger mig igen.

korsord i täktet
Lite korsord kanske hjälper mig att somna, det gör det hemma.

Efter klockan tre somnade jag till slut och sov till sex, halv sju på morgonen. Några timmars sömn och äntligen fick vi bryta läger.

Frukost vid morgonens eld var ganska mysigt men magin jag känt tidigare av att vakna i skogen var som bortblåst. Vi var bara lättade över att natten var över så att vi kunde få gå hem och sova i vår egen säng.


Så vad är det som har hänt? Varför har magin försvunnit?

Kanske beror det på att vi är så mycket i skogen nu för tiden. Vi vandrar ju ofta ett par dagar i veckan.

Vi bor också så pass nära naturen nu att vi kan vara ute i den sent på kvällarna och tidigt på morgnarna om vi vill. Att tälta blir inte så speciellt och annorlunda som det blev när vi bara hade tid att vara i naturen någon helg i månaden.

Kanske är det bara åldern och att man blir bekväm av sig.

Kanske är det en kombination av det hela.

Vem vet?

Det enda vi kan säga nu är att tältning hade sin tid. Det var fantastiskt då men nu är det bara att sörja den tid som varit, acceptera att allting ändrar sig och dra vidare mot nya äventyr.

Jag känner fortfarande lite sorg över den tid som varit men är fast besluten att ta nya tag och hitta andra vägar. Vi har ju egentligen redan hittat dem genom att dagsvandra.

Så, ska vi nu sälja all tältutrustning eller ska vi göra ett nytt försök för att vara helt säkra?


TILLÄGG. Vi har sålt vår utrustning. Den förtjänar att användas och inte ligga i en klädkammare. Skulle vi vilja tälta igen så är det lättare ryggsäckar och ett annat, större tält som gäller.

Lämna en kommentar