Vår första vandring med tält

Jag kan fortfarande komma ihåg paniken. Desperationen. Förtvivlan.

Vi hade bara gått några hundra meter. Det var bara en bråkdel av den korta vägen från vår lägenhet till järnvägsstationen men vi var redan tvungna att stanna. Vi orkade inte längre. Ryggsäckarna var för tunga för oss.

Planen var att vi skulle åka tåg från Malmö till Höör, vandra på Skåneleden och sedan övernatta i tält.

Hur skulle det gå om vi inte ens orkade ta oss den knappa kilometer det var från vår lägenhet till centralstationen?

Det är över tjugo år sedan men jag kan fortfarande komma ihåg hur ont det gjorde. I axlarna, i ryggen och inte minst i själen.

Vi hade vandrat någon etapp på Skåneleden tidigare det året. Men nu skulle det äntligen bli av. En lång vandring och tältning i naturen.

Vi hade köpt stora ryggsäckar, liggunderlag, sovsäck och tält. Handlat grillkorv, bröd och pålägg för ett helt kompani. Efterrätt till korven och lite god dryck.

Bara att få ner allting i ryggsäckarna tog en hel kväll. Vi koncentrerade oss på att få plats med allting på ett smart sätt. Vi hade inte en tanke på att det kunde göra skillnad om man fördelar vikten rätt i ryggsäcken eller inte. Jag tror att vi lyckades göra det maximalt fel.

Men vi gav inte upp efter de där första hundra metrarna. Vi fortsatte i tio, femton minuters intervaller och tog oss till tåget. Det gick framåt, om än väldigt långsamt och smärtsamt.

Bara vi tar oss till skogen så kan vi tälta på första bästa ställe, resonerade vi. Vi behöver ju inte gå så långt. Att plågas lite av den tunga ryggsäcken var ingenting mot hur det skulle kännas om vi var tvungna att ge upp. Den ugnsgrillade korven hemma i lägenheten skulle inte smaka särskilt gott tillsammans med känslan av misslyckande den kvällen.

När tåget lämnade stationen lyftes säkert vårt humör en smula. Så brukar det vara. Att vara på resa, att vara på äventyr, har alltid varit bland det bästa jag vet. Det väcker livsandarna och livslusten.

Kanske stärkte vi oss också med en kopp kaffe där på tåget. En paus och lite kaffe, lite distans till problemet och så tar man nya tag. Min fru började fundera på hur vi hade packat. Hon är packningsexperten. Ge henne en stor hög prylar och en väldigt liten bil och hon får in varenda pinal, varje gång.

Hur bar vi egentligen? Hur mycket vikt tog vi med hjälp av midjeremmen och hur mycket tog vi med axlarna? Ska vi prova att ställa om längden mellan midjerem och axelremmar? Titta man kan justera det.

Om det hade varit idag hade vi surfat direkt på mobilen hur man ska packa en ryggsäck och ställa in den. Men det fanns inga smartphones på den tiden. Istället fick vi prova oss fram.

Vi ändrade lite i packningen. Justerade och drog åt bärremmar. Det blev mycket bättre. Vi gick i tjugo, tjugofem minuters pass och vilade sedan. Ändrade lite till i packningen. Nej, det var inte lika bra. Ändrade tillbaka. Så tog vi oss fram den dagen.

Jag minns inte mycket mer men jag vet att vi hittade en lägerplats. Jag fick samla stenar till en eldstad och göra upp eld i skogen när skymningen närmade sig. Upptäckte att det är någonting jag tycker är fantastiskt kul.

tält i tallskog

Vi grillade korv och åt med korvbröd, senap och ketchup. Det smakade säkert ljuvligt även om korven var svart på ytan och iskall i mitten. Någon korv eller något rostat korvbröd tappades garanterat ner i elden. Det hör till.

På morgonen fick vi för första gången uppleva hur magiskt det kan vara att vakna upp mitt ute i skogen. Dra upp dragkedjan till tältöppningen och kika ut på naturen i gryningen. Det är slow-TV på riktigt. Den stora älgvandringen i all ära.

Att sedan veckla ut kroppen och göra upp en ny eld för en lång frukost i det fria. Det är livet!
Det är något så primitivt och äkta i den upplevelsen. Jag tror att det tilltalar varenda gen i det djur vi utvecklats till att vara.

Jag vet att det var fysiskt plågsamt att ta på ryggsäckarna igen den morgonen. Med håret på ända, stinkande av röklukt. Blåmärken på nyckelben och höftben efter ryggsäckens remmar. Men vi tog oss hem på samma sätt som vi tog oss dit. Bit för bit. Sakta men säkert.

Vi kom hem, trötta på ett sätt som saknar motstycke. Fysiskt slut men samtidigt mentalt utvilade och fullproppade av upplevelser.

Vilken strapats!

Vilket äventyr!

När kan vi göra det igen?!

Det är ett underbart minne som visar att alla är barn i början. Du måste sätta igång och prova för att skaffa erfarenhet. Sedan kanske man inte behöver börja med det mest smärtsamma.

Nu för tiden gör vi bara dagsvandringar. Men tidigare, några gånger per år, när det inte var för kallt på nätterna eller varmt på dagarna, försökte vi komma iväg och tälta. Det ger några helt unika upplevelser som är helt fantastiska!

Så ge dig ut och vandra, men packa inte för tungt eller fel och kom ihåg att man inte måste tälta för att vara en vandrare.

Lämna en kommentar