Ju mer man vet desto mer intressant blir det

Vi vandrar ofta i ett ganska lågt tempo eftersom vi ser oss så mycket omkring och stannar titt som tätt för att titta närmre på spännande saker. Konditionsträningen får vänta tills vi är i löpspåret.

Men under vår senaste vandring i ett grått oktoberlandskap började jag fundera på om inte November, December och Januari månads vandringar kommer att bli i ett högre tempo och vara mera ren vandring istället (nu när vi måste stanna i Sverige av känd anledning).

Naturen har nämligen stängt för säsongen eller dragit ner rejält på verksamheten. Det händer inte så mycket längre och det börjar bli ganska trist.

Tankarna dök upp igår när vi vandrade från Penåsa till Tingstad flisor på Stora Alvaret på Öland (vi är på Öland för andra gången i år för att vandra).

Landskapet var allmänt grådassigt. Först kunde vi skylla på att det var mulet men när solen väl bröt igenom molntäcket blev saken inte mycket bättre.

Vissnade blommor stod som fula statyer över livets bräcklighet och förfall. Jag blev förvånad över att det fortfarande fanns enstaka exemplar som fortfarande blommade (det har väl varit relativt varmt) men de såg kalla, ensamma och malplacerade ut. Kommer de att klara frosten?

De få fåglar vi såg flög snabbt från en vindskyddad plats till nästa och verkade lika intresserade av att sjunga som en tondöv tonåring på föräldramöte. Det är inte tid för föryngring, snarare överlevnad och vinterförberedelser.

Det föll sig naturligt att vi bara gick istället för att stanna och titta. Kilometrarna tickade på.

Rasterna blev också kortare eftersom det snabbt blev kallt trots att vi tog på oss mera kläder när vi stannade.

Slutmålet för vandringen började kännas viktigare än själva resan. Tingstad flisor.

De två kalkstensflisorna är tre meter höga och står i nittio graders vinkel mot varandra, ca 200 meter isär. Man vet i stort sett ingenting om dem. Inte när de restes eller av vem eller varför.

De är vackra, mystiska och imponerande och blev vandringens höjdpunkt.

Efter att ha sett flisorna kändes det ganska trist att gå hela vägen tillbaka trots att jag ofta hävdar att det sällan är tråkigt att gå samma väg tillbaka.

Så istället för att titta mig omkring började jag fundera ut olika vandringsutmaningar för November.

Man skulle kanske ta till något som baseras på kilometer eller antal steg eller så för att faktiskt komma ut, tänkte jag.

Om man skulle gå en kilometer längre för varje vandring i en så lång kedja (streak) som möjligt?

Om man vandrar varje dag i November och börjar med 1 km den 1:a november och slutar med 30 km den 30:e så blir det 465 km eller 46 och en halv mil på en månad (!).

Bara sista veckan skulle bli 189 km eller nästan 19 mil! Det skulle bli många steg i pannlampans sken i November…

Som tur är räddade ödet mig från att fortsätta på denna smått desperata bana.

Bland böckerna i baren-receptionen-foajen på hotell Magasin 1 i Mörbylånga hittade jag boken ”Strövtåg på Ölands Stora Alvar” av Thorsten Jansson. Den är en av få böcker om Stora Alvaret som handlar om kulturlandskapet snarare än växt- eller djurlivet.

Jag lånade upp boken på rummet och snabbläste allt jag orkade om Stora Alvarets historia och landskapets utveckling genom årtusendena.

Plötsligt kändes det spännande att ge sig ut på Alvaret och upptäcka och strosa igen.

Det är okej att det inte kryllar av blommande orkidéer, färgrika insekter eller kärlekskranka fåglar längre. Det finns ju mängder av fornlämningar och andra historiska sevärdheter att upptäcka. Mänsklig påverkan att leta efter.

Och så påminner mig livet om något som jag lärt mig för många år sedan men liksom mycket annat klokt måste läras om och om igen.

Ju mer man har tagit reda på om en plats eller en sak innan men ser det – desto mer givande blir det.

Jag lärde mig detta ordentligt för första gången när vi var på resa i Sydostasien (Singapore-Malaysia-Thailand).

Vi reste helt på egen hand och gjorde hela researchen kring var vi skulle åka och vad vi skulle se i flera månader i förväg.

Jag hade läst om portugisernas kolonisation av Malaysia och blev så rörd när jag fick se den lilla portugisiska fästningen i Malacka att jag nästan grät.

malacka malaysia fästning

Det är inte mycket till fästning, jag har sett både vackrare och mer imponerande fästningar än så, men i och med att jag läst om den innan och kände till dess plats i historien så hade den fått fäste i mig och blivit speciell.

Så mitt budskap är: Läs! Ta reda på så mycket du orkar om det du kan tänkas få se på dina vandringar. Växter och djur, kulturlandskap, geologi, meteorologi eller kuriosa.

Eller lyssna på poddar eller radio eller se dokumentärer på TV om du föredrar det. Gör båda delarna.

På så sätt föds ett intresse och en anknytning som gör det mycket roligare och mer givande när du väl får se det du läst om i verkligheten.

Det kanske allra bästa är att läsa på om saker i förväg men hinner du inte det så är det inte dumt att ta reda på saker i efterhand heller. Eller inför nästa vandring eller nästa gång du får se en… Vad det nu kan vara.

Så nu överväger jag om jag ska ge mig i kast med att lära mig mera om lavar istället för att försöka genomföra något ganska själlöst vandringsprojekt i höst och vinter.

Lavar finns ju året om och kan till och med grävas fram under snön om vi mot förmodan skulle få sådant i södra Sverige i år.

Vi får se, ambitionen är ofta större än vad tid och ork tillåter… Men det hade garanterat gällt den där vandringsutmaningen också… 19 mil på en vecka… I November… Nä!

2 tankar på “Ju mer man vet desto mer intressant blir det”

  1. Tack för detta tankeväckande inlägg! Vi känner också hur kylan piskar på, tempot blir kanske inte så mycket högre, men pauserna har blivit avgjort kortare. Vi som ätit lunch på en sten, en klippa, på sand eller på en stock ända sedan april månad, funderar på lunch utan köldskador inomhus. Huvudsaken är att vandringen blir av!

    Svara

Lämna en kommentar